Lekfärgad lax är betydligt roligare att måla än blanklax, och de är ju så vackra ned alla färgerna... ,)

Salmon in spawning colors are much more fun to paint than sea-colored, and they are so beautiful with all the colors... ,)

Honan på de tre sista bilderna har en lite lustig historia:

”Näckens lax”

En dag i september ringde telefonen.

"Kan du montera en lax på 10 kg?"

Ja jag gör ju inte skinnmontage men en avgjutning gick ju bra, så jag fick en vägbeskrivning och kom överens om att komma vid 5-tiden. Det var vid Gungvala så det var inte riktigt de vanliga fiskesträckorna, men efter lite trassel hittade jag fram.
Och välkomnades av två mycket muntra medelålders engelsmän och en knappt halvfull flaska gin. Lite överraskad blev jag, mannen som ringde hade ju pratat brytningsfri svenska, men det gick förstås bra ändå. Jag tvingades dock tyvärr avböja erbjudandet om en drink, jag körde ju.

Efter lite pratande hit och dit var det så dags att titta närmare på det hela. Inga större problem, vi kom lätt överens om det mesta. Fastnade lite vid vad det skulle stå på den graverade mässingsplattan, men det kunde ju tas över mailen senare. Riktiga problem blev det först när jag ville ha bilder på fisken som nyfångad. För det gick inte alls det.

"Tog ni inga bilder på den då?"

"Jojo, visst gjorde vi det..."

"Men då kan ni väl skicka några när ni kommer hem. Det är ju inte lätt att måla fisken rätt om man inte vet hur den såg ut när den var nyfångad."

"Näääe... nä si det går nog inte..."

Det var tvärstopp. Spelade ingen roll hur jag försökte, skicka några bilder var det inte tal om. Så till slut fick man ju försöka gå vidare. Var fanns förresten fisken? Jo den låg ute på baksidan, vi kanske skulle gå ut och titta på den...

Ute i regnet låg en blek och anskrämlig, påtagligt rödlätt lax i enmetersklassen, med tydliga likfläckar. Den hade ett stort sår på vardera sidan. På högersidan ett gaffmärke, i såret på vänster sida hängde ett stort skeddrag.
LITE svårt var det att hålla tillbaka kommentarerna, ryckfiske brukar ingen fiskevattenägare tillåta. Men nu var jag ju på Gungvalas område och det angick väl egentligen inte mig. Dessutom var det definitivt försent att göra något åt. Men jag måste ändå ha sett rejält frågande ut, eller så tyckte de själva att det krävde sin förklaring, för nu kröp i alla fall historien fram.

De hade hade alltså fiskat i ån med spinnare (där sneglade jag på skeddraget...) när den ene av dem fick på en tung fisk. Den var så stark att den gick ut i ån och ställde sig, och sen kunde han inte rubba den ur fläcken. Hur han än drog och bände från olika håll, så rörde sig inte fisken en millimeter. Efter bortåt en tjugo minuter var de båda två övertygade om att fisken lyckats sätta fast draget någonstans och sen försvunnit. Så nu var frågan bara om det gick att rädda draget? Vad göra?

Jo. Medan kompisen höll i spöt, klädde fiskaren helt sonika av sig i bara mässingen(!) och vadade ut mot stället där draget tycktes sitta fast. Efter en bit blev det djupt så då var han tvungen att simma.
Jag tvivlar på att det var en behaglig simtur i Mörrumsån i september. Jag hade nog aldrig ens övervägt något sådant för ett drags skull. Men vad vet jag, det kanske var hans bästa turdrag som han hade haft sen han var fem år...

Tur var det i alla fall, för när han kom fram så såg han fisken stå där nere i vattnet under sig. Och inte nog med det, fisken såg honom, blev skrämd och började röra på sig. Så fort fort iland igen, ta över spöt och fortsätta fighten.

Så tröttade han fisken och till slut var den färdig och kunde landas, med ovan nämnda lätt brutala metod. Först då fick de förklaringen till att fisken varit så stark. Den var alltså krokad i sidan - av ett gammalt skeddrag. Varpå min uppdragsgivares spinnare trasslat in sig i linstumpen som hängde kvar på draget och fisken på så sätt fastnat på hans lina.

Därefter fotograferades fisken både på längden och på tvären i famnen på den lycklige fångstmannen. Och först efteråt kom de på, att alla bilder visade både lax och fiskare exakt så som vår Herre hade skapat dem, i sin födelsedagskostym om man så säger. Dvs. utan en tråd på kroppen. För laxen var det förstås naturligt, men inte riktigt lika så för vår engelske vän. När de dessutom konstaterat att de flesta bilder tydligt visade både det ena och det andra som normalt inte visas, fritt hängande så att säga, stod det klart att de här bilderna aldrig skulle kunna visas för någon, utom möjligen för ett mycket litet utvalt fåtal. Till vilka jag alltså inte hörde.

Det var ju svårt att låta bli att skratta åt den historien. Och innan jag tog farväl bara måste jag inviga de båda herrarna i den svenska legenden om Näcken.

Ett par veckor senare fick jag ett mail från England. Jag citerar:

´Hi Bo,

I think the plaque should read:

"Näckens lax"
River Morrum, Sweden´

regards...´

”Näckens lax”

One day in September, the phone rang.

"Could you mount a 10 kg salmon?"

Well, I don´t do skin mounts but I culd mold it, if that was all right? It was, so he gave me some driving directions and we agreed to meet around 5 p.m. It was at Gungvala, not quite the usual parts of Mörrum, but after some searching I found my way.
And was greeted by two middle-aged, very merry British gentlemen and a half-empty bottle of gin. I was a little surprised, the guy on the phone had been speaking accent-free Swedish, but of course it was all right anyway. Regretfully, though, I had to decline the offer to have a drink, I was driving...

After some small talk it was time to look closer at the deal. No major problems, we could easily agree on most details. We got stuck for a while at what the text on the brass plaque should read, but that could be sorted out by e-mail later. Real problems appeared first when I wanted pictures of the freshly caught fish. No Sir, sorry we can´t do that...

"Why, didn´t you take any pictures?"

"O yes, we sure did that..."

"But then maybe you can send me some pics when you get home. It isn´t very easy to paint the fish correctly without any pictures at all to go after..."

"No...sorry, that´s not possible..."

Dead end. It didn´t matter at all how I tried to reason, sending pictures was out of the question. So at last, I had to try to move on. Where was the fish, by the way? Well it was out in the back yard, maybe we should go out and have a look...

Out in the rain there lay a pale and rather hideous, significantly reddish salmon around one meter, with obvious corpse discoloration. It had one big wound on either side. On the right side, the mark of a gaff, in the wound on the left side, a big old spoon lure was hanging.
It was a LITTLE difficult to hold back the comments, hooking the fish on the outside is rarely allowed by any water owners. But I was on Gungvala´s territory, and it probably didn´t actually concern me. Moreover, it was definitely too late to do something about. But still, I must have looked very puzzled, or maybe they thought themselves that it called for an explanation. I don´t know which, but anyhow, now the true story came forth...

They had been fishing in the river with spinners (I glanced at the spoon bait there) when one of them made contact with a heavy fish. It was so strong that it went straight out into the deep of the river and stayed, he couldn´t shift it an inch. No matter how he moved, pulled and prized from different directions, the fish would not budge at all. After some twenty minutes, they were both convinced that the fish had stuck the spinner to a root or something, and gotten away. So now the only question was, how to save the lure? What to do?

Well. While the buddy held the rod, the fisherman undressed completely(!) and waded out in the river towards where the lure seemed to be. After a bit, it got deeper and he had to swim.
I doubt that it was a nice swim in river Mörrum in september. I would probably never even have considered such a thing for a lure. But what do I know, maybe it was is best lucky lure that he had had since he was five...

Luck there was anyway, for when he arrived he saw the fish in the water under him. And the fish saw him, got scared and started to swim. So quickly back to shore and continue the fight.

After some more fighting the fish was tired and ready to land, with the above mentioned slightly brutal method. And now, at first, they understood why it had been so strong. It was, as I already have said, hooked in the side - by a spoon lure. Whereafter my customer´s spinner had tangled in the line that was still on the lure, and that way, the fish had been caught on his line..

Now, the fish was photographed from all directions in the arms of the happy captor. And it was not until later that they realized, that all the pictures showed both fish and fisherman exactly the way that God created them, in their birthday suits if I may say so. That is, without a strand of thread on the body. For the salmon, this was of course only natural, not so much so for our English friend. And when they also established the fact that almost all the pictures showed both one thing and another, that normally isn´t showed at all, hanging freely out so to say, it was clear that these pictures could never be showed, except maybe to a very small, coosen few. To which number I obviously didn´t count.

It was difficult not to laugh at that story. And before I left, I just had to tell the gentlemen the Swedish legend of Näcken.

A couple of weeks later I had an e-mail from England. I quote:

´Hi Bo,

I think the plaque should read:

"Näckens lax"
River Morrum, Sweden´

regards...´