Here are some salmon casts. This is what fish taxidermists do most of, so there are several different individuals.

... och en liten hitoria om hur man INTE bör behandla en blanklax som är tänkt att gjutas av:

”Stegefisken”

I Simrishamn har de en trollingtävling på våren, och jag åkte dit för att visa mina alster vid invägningen. Tog med ett par montage, ett fällbord och en campingstol, lite broschyrer och visitkort. Satte upp det hela på hamnplanen och slog mig ner, medan båtarna började komma in.
Så småningom körde det hela igång. Janne Ljunggren skötte pratet och den ena laxen efter den andra åkte upp på vågen. Störst var en 16- kilosfisk som tagits av en dansk båt. Heder åt Janne, han gjorde vad han kunde för att puffa för mig.

"…och vill du ha trofén på väggen så sitter Bosse där borta.”

Men sånt var det inte tal om. Nöjd och belåten, lite rund under fötterna och med en öl i handen, slog fångstmannen bestämt ifrån sig. Nu var han på topp, centrum för allas avund, och småsaker som troféer var under hans värdighet…

”Nei da, dette er jo en stegefisk!” (dvs en ”stekfisk”)

Efter vägningen hamnade han och laxen av någon anledning precis intill min lilla utställning, och nu började ett skådespel. Fisken, som var så blank att fjällen rann av den, låg nedkörd i en alldeles för liten kylbox. En god bit av bakänden stack ut. Pang, smällde locket ner över stjärtspolen. Så kom någon beundrande åskådare, och fisken åkte upp, hölls kärleksfullt i den lyckliges famn medan foton togs, och så ner i boxen, pang på med locket igen.

Detta upprepade sig på olika sätt i säkert nästan en timme. Fisk upp, oj vad fin, foto hit och foto dit, ner igen, pang med locket och så vidare. Åtminstone två gånger åkte hela konkarongen i gruset. Den fick hänga i stjärtspolen på en bräda och den hölls i ena gällocket på en arm, oj vad han var stark...  Den från början så vackra fisken liknade mer och mer ett gammalt lik som legat och skvalpat i strandkanten ett bra tag. Av blanka fjäll fanns det inte ett spår, hela skrovet var repigt och smutsigt, huvud och stjärtspole hade märken av hanteringen. Vid det här laget var jag glad att jag hade sluppit jobbet…

Så var det hela över, folk skingrades och jag började plocka ihop. När jag kom körande för att packa i bilen kom mannen med steklaxen sneddande över planen mot mig. Han vinkade lätt nedåt med fingret, det betydde att jag skulle stanna och dra ner rutan.

”Hvis jeg får en avstøpning til halvt pris, så får du ta én kopí til reklame!”

!!!…

Snacka om generöst erbjudande! Jag har inget emot att pruta lite, men det finns gränser…
Jag fick tunghäfta, tackade bara nej och körde vidare. Fiskaren gick åt sitt håll, muttrande över den otacksamme fiskgjutaren. I bilen hem snurrade det här förstås i skallen, och då kom jag som vanligt på alla de dräpande svaren. Som att i det skick fisken var efter misshandeln borde den snarare bli dubbelt så dyr, eftersom det skulle ta minst dubbelt så lång tid att få fason på den.
Eller att ”verket”, formen och avgjutningen, ju är gjorda av mig, dvs. jag har upphovsrätt, om jag nu skulle vilja ta en kopia. Jag behöver inte fråga någon…
Och varför inte, kanske lite elakt men ändå, vad är en 16-kilos trollinglax? En stor fisk förstås, men det tas ett antal sådana varje år. Så var fanns det så mycket reklamvärde att den förtjänade en sådan rabatt?

Nå. Folk utan skam i kroppen finns lite varstans, så honom släpper vi. Men det leder in på ett annat ämne som inte är ointressant. Hur hanterar man en blivande trofé?
Jag har stött på 18-kiloslaxar, som omsorgsfullt placerats på en bräda, fått varje fena inpackad i ett separat litet paket och glaserats med vatten under infrysningen. En sådan tar upp nästan hela frysboxen, tro mig. Och min box är inte liten…
Å andra sidan var sillkungen, denna unika fisk som inte setts i Sverige på 132 år, slarvigt stoppad i sopsäckar och nerknölad i en alldeles för liten frys. Den fisken hade jag aldrig gett mig på om den inte varit så sällsynt.

Tre saker kan man tänka på när man fryser in en troféfisk, och det är märken, uttorkning och brutna fenor.

Märken undviker man lätt, se bara till att inget trycker mot fiskens kropp. Snaror runt stjärten, hårt lindad tejp, snören. Lägg inte saker på fisken innan den är frusen. Ganska självklart bara man är uppmärksam på det.
Uttorkning slipper man med en tät förpackning. Blöt gärna fisken och linda för allt i världen inte in den i tidningspapper eller annat som suger vatten! Tillräckligt mycket gladpack funkar perfekt om påsen är för liten.
Slutligen fenorna. Att låta dem sticka ut är att tigga om skador. De fryser till stenhårda spetsar och kommer garanterat att brytas när fisken trängs med andra fiskar i frysen. Lägg i stället in dem mot kroppen så går det jättebra. Stjärfenan klarar sig fint som den är utan omständiga stödpaket.

Som sagt. Inte hjärnkirurgi, bara sunt förnuft. Och ett gott råd är naturligtvis - säkert självklart för alla utom för vår danske vän – att prata med konservatorn innan man gör slarvsylta av fisken…

”The Frying Fish”

In Simrishamn, they hold a trolling competition each year, and I went there to show my work at the weigh-in. Brought a couple of mounts, a folding table and ditto chair, some broschures and business cards. Put it all up on the harbour court and sat down, while the boats started coming in.
After a while, the weigh-in started. Janne Ljunggren did the speaking act, and one salmon after another hit the scale. The biggest was a 16-kilo fish caught by a Danish boat. All due respect to Janne, he did what he could to promote me.

"…and if yoy want the trophy on the wall, Bosse sits over there.”

But such a thing was unthinkable. Happy and pleased, a little unsteady, with a beer in his hand, the fisherman rejected any such idea. Now, he was number one, center of everybody´s envy, and little things such as trophies was way below him..."

”Oh no, this is a frying fish!"

Having weighed his fish, he some way ended up right in front of my little exhibit, and now a real show started. The fish, whose scales were so loose that they ran off ike water, was pushed down in a very much too small cooler. A good part of the tail end was hanging out. Bang! the lid came down over the tail. Then an admiring spectator came by, and up went the fish, held lovingly in the arms of the lucky one while photos were taken, and then down in the box again, bang with the lid.

This repeated itself with small variations for almost an hour. Fish up, oh, what a nice one, photo here and photo there, back in the box, bang with the lid, and so on. At least twice the whole shebang went into the gravel. The fish was hung in a snare from the tail, and it was held by one of the gill covers, oh my, what a strong guy...The once so beautiful fish gradually took the appearance of an old corpse that had been knocked about by the waves at the shoreline for a very long time.No traces left of shiny scales, just scratches and dirt, both head and tail had marks from the treatment. By this time, I was rather glad that I hadn´t taken the job...

And so it was all over, the crowd scattered and I started to pack up. When I came with the car to pack my things, the man with the frying fish came across the square towards me. He waved lightly downwards with his finger, that meant that I should stop and lower the window.

”If you make a cast for me at half the price, you can make a copy of your own for promotion!”

!!!…

My, what a generous offer! I don´t mind a little bargaining, but there are limits...
I didn´t know what to say, just said no thanks and drove on. The fisherman went his way, muttering over the unthankful fishmolder. In the car on my way home, as usual, I found all the right answers. Such as that the fish, in the condition it was now, rather should fetch double the normal price, since it would take at least double the normal time to make it look presentable.
Or that "the work", the mold and the cast, since they are made by me, are mine to do what I want with. I have the copyright. I don´t have to ask anyone for permission to make a copy.
And why not, maybe a little mean, but anyway, what is a 16-kg trolling salmon? A big fish of course, but a number of fish that size are caught every year. So where is that enormous promotive value that would earn it such a discount?

Well. People without sence for proportions are everywhere, I let that one go. But it leads to another topic, not totally uninteresting. How to handle a trophy to be?
I have seen 18 kg salmon, carefully placed on a board with every fin packed in a separate little support package, and glazed with water during the freezing process. Believe me, such a fish fills the freezer on it´s own. And I have a BIG freezer.
On the other side, the oarfish, that unique fish that had not been seen in Sweden for 132 years, was haphazardly pushed down in plastic garbage bags and shoved into a very much too small freezer. I would never have taken that job, if the fish hadn´t been so rare.

Take care against three things when you freeze a trophy to be - markings on the fish, dehydration and broken fins.

Marks are easily avoided, just make sure nothing is pressing against the fish´s body until it is frozen, Tail snares, tightly wrapped tape, string. Don´t put anything on it before it is frozen. Rather obvious if only you think about it.
Dehydration is avoided by using a watertight package. It´s good to moisten the fish before packing it, and by all means don´t wrap it in newsprint paper or anything else that absorbs water! Cling film en masse works fine if you can´t find a big enough plastic bag.
Finally the fins. To let them poke out from the fish is to beg for damage, they will freeze to stone hard points and break, when the fish shares space with other fish in the freezer. Instead, fold them carefully close to the body, that works perfectly. The tailfin will do just fine without any cumbersome support packaging.

There it is. Not rocket science, just common sense. And - of course - a good advice, though obvious to anybody but our danish friend : Talk to the taxidermist before you beat the fish to a pulp…